Hem > Artiklar > Musikteori > Toner

Toner

Toner är individuella tonhöjder som är de minsta, odelbara beståndsdelarna inom musik. Deras representation i skrift kallas för noter.

Toner kombineras på olika sätt och bildar då ackord och skalor, som ligger bakom musikens fundament: melodi och harmoni.

Tonnamn

Stamtoner

Västerländsk musik använder tolv toner. Av dessa är har sju egna namn och kallas för stamtoner. Namnen som används för dessa är c, d, e, f, g, a och h:

Stamtoner

Stamtonerna motsvarar de vita tangenterna på en pianoklaviatur:

   
 
   
 
     
 
       
 
 
 
C
 
D
 
E
 
F
 
G
 
A
 
H

Enharmoniska toner

De resterande fem tonerna, motsvarande de svarta tangenterna, kallas enharmoniska toner. Det innebär att de låter samma, men kan skrivas på olika sätt. Enharmoniska toner har inga egna namn, utan anses vara besläktade med de närmast liggande stamtonerna. Som du ser finns det bara en tangent mellan c och d. Beroende på sammanhanget kan den tonen betraktas som relaterad till antingen c eller d:

  C#
Db
  D#
Eb
    F#
Gb
  G#
Ab
  A#
B
 
 
C
 
D
 
E
 
F
 
G
 
A
 
H

För att beteckna att en stamton höjts eller sänkts med ett halvtonsteg lägger man till ett höjnings- (#) eller sänkningstecken (b):

Höjda och sänkta toner

I skrift får höjda toner suffixet -iss och sänkta toner -ess. Undantag är a och e, som vid sänkning blir ass respektive ess (inte aess/eess), och h som vid sänkning blir b.

Tonen mellan c och d kan alltså kallas antingen ciss (C#) eller dess (Db).

Eftersom höjnings- och sänkningstecken kan tillfogas vilken ton som helst har även stamtonerna enharmoniska motsvarigheter:

  C#
Db
  D#
Eb
    F#
Gb
  G#
Ab
  A#
B
 
H#
C
 
D
Fb
E
E#
F
 
G
 
A
Cb
H

Dubbelhöjning/-sänkning

Toner kan också höjas eller sänkas med två halvtonsteg. Tecknet för dubbelhöjning liknar ett litet x och det för dubbelsänkning är två b efter varandra:

Dubbelhöjda och -sänkta toner

Vid dubbelhöjning/-sänkning dubbleras även tonsuffixen: höjning blir -ississ och sänkning -essess. Precis som ovan är a, e och h undantag, och blir assess, essess respektive hessess.

Ett c kan alltså skrivas om som ett dessess (Dbb), och på samma sätt kan ett d skrivas om som ett cississ (Cx).

Vid användning av dubbelhöjning och -sänkning har de flesta tonerna två enharmoniska motsvarigheter:

  Hx
C#
Db
  Fbb
D#
Eb
    Ex
F#
Gb
  G#
Ab
  Cbb
A#
B
 
Dbb
H#
C
Cx
Ebb
D
Dx
Fb
E
Gbb
E#
F
Fx
Abb
G
Gx
Hbb
A
Ax
Cb
H

Ryckt ur sitt sammanhang spelar det egentligen ingen roll vad man kallar en ton, framför allt inte på instrument med liksvävande temperament. Men om man sätter tonen i ett sammanhang – ett ackord, en skala eller en tonart – är det viktigt att "stava rätt". Detta beror på att notskrivningssystemet är baserat på ett teoretiskt system där skalor har sju toner. De extra namnen är ibland nödvändiga för att notbilden skall förbli logisk och lättydd.

Register

   
 
   
 
     
 
       
 
     
 
   
 
     
 
       
 
     
 
   
 
     
 
       
 
 
 
C
 
D
 
E
 
F
 
G
 
A
 
H
 
C
 
D
 
E
 
F
 
G
 
A
 
H
 
C
 
D
 
E
 
F
 
G
 
A
 
H

Ett intressant förhållande är att toner vars frekvensförhållande är 1:2 är likartade. De är faktiskt samma toner, fast i olika register. Förhållandet 1:2 placerar tonerna vid ett intervall som kallas oktaven. Som vi går in på i artikeln om intervall kommer ordet oktav från det latinska ordet för "den åttonde", vilket syftar på att skalor tenderar att ha sju toner, och att den åttonde är samma som den första.

Illustrationen ovan visar att de tolv tonerna återkommer från det lägsta basregistret till det högsta diskantregistret. Efter h kommer ytterligare ett c, och så fortsätter det. För att skilja dessa tonhöjder eller register åt ger man varje oktav en särskild benämning:

FörkortningNamn
C2–H2Subkontraoktaven
C1–H1Kontraoktaven
C–HStora oktaven
c–hLilla oktaven
c1–h1Ettstrukna oktaven
c2–h2Tvåstrukna oktaven
c3–h3Trestrukna oktaven
c4–h4Fyrstrukna oktaven
c5–h5Femstrukna oktaven

Tonklass

I musikteori är ofta en tons exakta tonhöjd eller register ointressant. Därför använder man begreppet tonklass för att referera till alla c eller alla fiss kollektivt, eftersom ackordteori och skalteori givetvis är exakt identisk oavsett vilket register man befinner sig i. Därför kan det vara värt att känna till att när jag i senare artiklar nämner "tonen c" såvida inte tonklassen c känns mer passande i sammanhanget.