Hem > Artiklar > Musikteori > Notläsning

Notläsning

En gitarrist har flera alternativa notationsmetoder: tabulatur, ackordsymboler, ackordboxar och diverse förkortningar. Var och en har sina styrkor, men också sina svagheter. Den största begränsningen är att tabulatur och ackorddiagram är specifika för gitarren och kräver kunskap om hur en gitarr är konstruerad och hur man stämmer den. Dessutom talar tabulaturen bara om vilka strängar och band som är aktuella, det är svårt att notera rytmen, noternas relativa värden. Av den anledningen är dessa alternativa notationsmetoder i bästa fall minnesstöd.

Traditionella noter löser båda problemen i en handvändning. De innebär ett komplett noteringssystem som erbjuder möjligheter att notera tonhöjd, tonlängd, artikulering, dynamik och alla andra tänkbara musikaliska parametrar. Noter är även universella och har så varit i hundratals år: man kan enkelt ta fram ett av Bachs originalmanuskript och spela efter det, precis som en musiker år 2310 sannolikt kommer kunna tolka den musik som man skriver i dag.

Den här artikeln är under konstant förändring eftersom jag enbart skummar lite på ytan inom detta stora område.

Notsystemet

Notlinjer

Noter skrivs i ett system, som består av fem linjer med fyra mellanrum:

Tomt notsystem

Man placerar ut noterna antingen på linjerna eller i mellanrummen, inklusive på de yttre kanterna av systemet:

System med noter

Noter läses från vänster till höger. Om två noter faller inom samma vertikala utrymme skall de spelas samtidigt. Lägre toner placeras mot botten av systemet, högre mot toppen.

Om systemet inte räcker till kan man placera tillfälliga linjer och mellanrum utanför systemet, s.k. hjälpstreck:

Notsystem med hjälpstreck

Klaver

Noternas relativa tonhöjd fixeras med en klav, som placeras i början av varje system. Klaven bestämmer en viss tonhöjd till en given notlinje. Det finns tre typer av klaver:

g-klav g-klav
f-klav f-klav
c-klav c-klav

G-klaven fixerar ettstrukna g, f-klaven lilla f och c-klaven ettstrukna c. Klaver kan placeras på vilken linje som helst, men det bruket har genom åren gradvis kommit att inskränkas till att sätta g-klaven på andra notlinjen (diskantklav), f-klaven på fjärde (basklav) och c-klaven på tredje (altklav) eller fjärde (tenorklav):

Diskantklav Diskantklav
Basklav Basklav
Altklav Altklav
Tenorklav Tenorklav

Det följande exemplet visar var man hittar ettstrukna c med de olika klaverna:

Ettstrukna c i olika klaver

Klaver kan placeras ut när som helst i musiken. Oftast sker detta vid längre passager som annars skulle kräva så många hjälpstreck att det blir svårläst.

I vissa typer av noter, främst för vokalmusik, kan man hitta transponerande klaver. Där klingar tonerna en oktav högre eller lägre än noterat. En transponerande klav tillfogar siffran 8 till klaven. Åttan står under klaven om tonerna skall klinga en oktav lägre än noterat, och tvärtom.

Transponerande instrument noteras aldrig med transponerande klaver.

Tonhöjdsstandard

Notsystemet är inte bundet till någon särskild stämning eller temperament, och noterna är inte heller bundna till några särskilda tonhöjder även om de fixeras med klaver. I stället har man via internationell standard fastställt att ettstrukna a skall ha frekvensen 440 Hz.

Noterna

Noter och balkar

Noter får olika former beroende på hur länge de varar. Noter inordnar sig i förhållandet 1:2 i notvärde från den längre till den kortare noten. Alltså motsvarar en helnot två halvnoter, som i sin tur motsvarar fyra fjärdedelsnoter, osv.

Notvärden

Skaften pekar uppåt till och med andra mellanrummet och neråt från och med det tredje mellanrummet. På mittlinjen kan skaften peka åt vilket håll som helst:

Skaftorientering

För att underlätta notläsning binder man ihop flaggor till balkar:

Balkar

Bindning och punktering

Om man vill förlänga en not kan man binda den till nästa not. Därmed lägger man ihop deras notvärden. I det följande exemplet är två sammanbundna halvnoter exakt lika med en helnot:

Sammanbundna noter

Att punktera en not är samma sak som att binda ihop den med en not som har halva notvärdet (1 + 1/2). Detta går att utöka genom dubbel- (1 + 1/2 + 1/4) eller trippelpunktering (1 + 1/2 + 1/4 + 1/8):

Punkterad not och motsvarighet Dubbelpunkterad not och motsvarighet

En punktering kan inte sträcka sig över ett taktstreck, därför måste man binda ihop dem. Om man binder ihop en betonad med en obetonad taktdel får man en synkop:

Synkoperad åttondelsnot

Trioler

Trioler är ojämna indelningar av toner och som inte kan illustreras med hjälp av bindning eller punktering. En triol motsvarar 2/3 av det vanliga notvärdet, trioler förekommer i grupper om tre och därför motsvarar tre trioler två vanliga noter med samma värde:

Fjärdedels- och åttondelstrioler

Noter utan flaggor eller balkar använder en klammer, annars sätter man en siffra över balken. I tryckt musik kan den nämnda siffran försvinna efter en takt eller så för att förenkla läsningen.

Det finns även andra oregelbundna notvärden: duoler, kvartoler och kvintoler, osv. Jämna tal spelas mot den närmaste faktorn av 3, ojämna mot den närmaste faktorn av 2. Duoler är alltså två toner som spelas där det annars ryms tre, kvintoler blir fem mot 4, och så vidare.

Pauser

Paustecken innebär att man inte skall spela. De följer samma indelningsprincip som noter. Märk väl att flaggorna på åttondels- till och med sextiofjärdedelspauserna matchar noterna med motsvarande tidsvärde:

Pausvärden

En helnotspaus kan också användas som en heltaktspaus, alltså oavsett taktart. Pauser kan inte överbindas, men de kan punkteras. Inte heller pauser kan vara över ett taktstreck, där krävs en ny paussymbol.

Förtecken

Notsystemet har plats för stamtonerna c, d, e, f, g, a och h. Enharmoniska toner noteras med förtecken: b, kors, dubbel-b, dubbelkors och återställningstecken, såsom illustreras här nedan:

Förtecken

Ett förtecken gäller alla noter på samma linje/mellanrum tills nästa taktstreck, såvida inte det dessförinnan upphävts av ett återställningstecken:

Förtecken och återställningstecken

Fasta förtecken

Parallelltonarterna C dur och a moll kräver inga enharmoniska toner och därmed inga förtecken i notsystemet. Alla andra tonarter kräver ett eller fler sänknings- eller höjningstecken; följande är en melodi i E dur:

E dur med förtecken

Det är uppenbart att detta kan bli svårhanterligt. Däremot finns det ett sätt att komma runt det, nämligen att ta samtliga förtecken som krävs och placera dem i början av varje system:

Fasta förtecken i E dur

De två föregående notexemplen låter exakt samma, men vilket skulle du föredra att spela efter?

Samlingen av förtecken längst till vänster i systemet kallas för fasta förtecken. Dessa gäller samtliga förekomster av de förändrade tonerna och genom hela stycket, såvida inte de åsidosätts av andra förtecken:

Fiss och f i G dur

I det föregående notexemplet är de första tre tonerna fiss, eftersom de fasta förtecknen gäller oavsett register. Den andra takten innehåller tre f – här krävs det ett återställningstecken per ton av precis samma skäl.

Tillfälliga förtecken kan förekomma trots att det finns fasta förtecken, och till och med på de mellanrum och linjer som påverkas av de fasta förtecknen. Dessa kallas varningsförtecken och används för att undvika missförstånd i oklara situationer:

Varningsförtecken: f följt av fiss i nästa takt

Tillfälliga förtecken adderas inte till de fasta förtecknen: i det föregående notexemplet är fisset i den andra takten inget fississ.

Tillfälliga modulationer till andra tonarter skrivs normalt med tillfälliga förtecken, men permanenta eller i vart fall mer långvariga modulationer kan underlättas av en ny uppsättning fasta förtecken mitt i stycket. I sådana fall skriver man ett dubbelt taktstreck, följt av en ny uppsättning fasta förtecken. Om den nya tonartssignaturen innehåller färre förtecken används återställningstecken för att upphäva de tecken som inte längre behövs:

A dur återställs till a moll

Här följer de fasta förtecknen för de 15 durtonarterna (och deras parallella molltonarter):

C dur/a moll C dur
a moll
F dur/d moll F dur
d moll
G dur/e moll G dur
e moll
B dur/g moll B dur
g moll
D dur/h moll D dur
h moll
Ess dur/c moll Ess dur
c moll
A dur/fiss moll A dur
fiss moll
Ass dur/f moll Ass dur
f moll
E dur/ciss moll E dur
ciss moll
Dess dur/b moll Dess dur
b moll
H dur/giss moll H dur
giss moll
Gess dur/ess moll Gess dur
ess moll
Fiss dur/diss moll Fiss dur
diss moll
Cess dur/ass moll Cess dur
ass moll
Ciss dur/aiss moll Ciss dur
aiss moll

Tonarterna med sju fasta förtecken är sällsynta, eftersom de har enharmoniska motsvarigheter i andra tonarter som har färre fasta förtecken. Ciss dur (sju kors) är samma sak som Dess dur (fem b), och Cess dur (sju b) är samma sak som H dur. Både Gess dur och Fiss dur använder sex fasta förtecken.

Om andra klaver används skrivs fasta förtecken ut som följer, med betoning på att inget förtecken får hamna på ett hjälpstreck:

Fasta b-förtecken Fasta korsförtecken

Tempo och taktart

Taktart

I notskrift anges takter med tunna lodräta streck, taktstreck:

Taktstreck

Hur lång en takt skall vara anges med ett bråk i början av stycket. Den övre siffran anger hur många pulsslag som förekommer per takt, den undre vilket tidsvärde det pulsslaget har.

2/4-takt

I det ovanstående exemplet betyder taktarten att varje takt måste fyllas ut med noter som motsvarar två fjärdedelsnoter (2/4 = 2 x 1/4).

Symbolen för 4/4-takt förenklas ofta till ett C: [1]

4/4-takt

2/2-takt kallas ibland alla breve och har en liknande symbol men med ett lodrätt streck:

2/2-takt

Tempo

Noters absoluta tidsvärden anges genom att sätta tempot, eller pulshastigheten. Traditionellt uttrycker man tempo genom att använda diverse italienska termer: Allegro (snabbt), Andante (halvlångsamt, bokst. "gående"), Presto (riktigt snabbt) or Adagio (riktigt långsamt).

Tempot kan anges mer specifikt genom att ge ett notvärde samt hur många sådana notvärden som skall spelas per minut (BPM: eng. beats per minute).

I sammansatta taktarter känner man ofta pulsen på ett högre notvärde. I sådana fall specificerar man tempot på en punkterad not av det närmast längre notvärdet. Till exempel sätter man ofta tempot i 6/8-, 9/8- eller 12/8-takt genom att ange ett metronomvärde för en punkterad fjärdedelsnot.

Riktlinjer för notskrift

Det finns egentligen inga regler för notskrift, annat än att man inte plötsligt kan bestämma att en åttondelsnot varar längre än en fjärdedelsnot, osv. Om det finns regler för notskrift bör de mer anses som riktlinjer, och anledningen till att de finns är att göra livet lättare för den som skall tyda ens noter.

Stavning

Det är viktigt att "stava rätt". Toner har många namn (35 namn för tolv toner) för att de skall kunna passa in i en massa olika musikaliska sammanhang. G kan skrivas som fississ när den är inledningston i giss moll:

giss moll

Ett a kan omnoteras som hessess i en förminskad septimklang som upplöses i ett Ass-durackord:

Dess dur

F skrivs som eiss när den är inledningston i fiss moll och Fiss dur:

fiss moll

Bindningar, pauser och balkar

Noter och pauser bör inte sträcka sig över taktslag (takt 1) såvida inte notbilden blir mer lättläst genom att inte binda (takt 2):

Synkoper

Balkar används för att gruppera noter som hör till samma taktslag:

Grupperade balkar

Notvärden

Eftersom noters absoluta värden bestäms genom att sätta ett tempo kan det vara en relevant fråga varför det finns så många typer av tretakter: 3/2, 3/4, 3/8 och så vidare. Är dessa taktarter för olika tempon?

Ja och nej. Förr i världen, innan metronomen uppfanns, brukade man koppla ihop de italienska tempobeteckningarna med notvärden relativa till den mänskliga hjärtfrekvensen (ca. 60–80 slag per minut). I ett långsamt tempo såsom Adagio kan ett hjärtslag motsvara en fjärdedelsnot, medan det i ett raskare tempo såsom Allegro skulle kunna motsvara en halvnot.

Nu för tiden kan tonsättare elektroniskt bestämma tempot in i minsta detalj. Det är inte längre nödvändigt att associera vissa notvärden med vissa tempi. Huvudprincipen med notskrift måste gälla även här: tydlighet. Snabba passager i långsamma tempi kan innebära en massa flaggor eller balkar, och därför kan det vara väsentligt att inte utgå från för små notvärden.

1. Detta kommer sig av senmedeltidens förkärlek för tredelade taktarter, i och med förbindelsen med den heliga treenigheten. Tredelade taktarter förkortades med fullständiga cirklar, imperfekta taktarter (baserade på 2) skrevs med imperfekta cirklar. [Tillbaka]