Hem > Artiklar > Musikteori > Transponerande instrument

Transponerande instrument

Transponerande instrument kallas så därför att de klingar annorlunda än de skrivs. Pianot eller violinen är exempel på icke-transponerande instrument. På sådana instrument får man det man ser: när det står ett c spelar man ett c och då är det ett c som klingar. Icke-transponerande instrument sägs därför vara "i c", eftersom C är den första bokstaven i det musikaliska alfabetet.

Dock finns det instrument där ett noterat c ger en annorlunda klingande ton, t.ex. b eller ess, eller kanske ess en oktav och en stor sext under noteringen! Sådana instrument kallas transponerande instrument. Musik som skrivs för de instrumenten måste skrivas i "fel tonart" för att slutresultatet skall bli rätt.

Det finns två skäl till att instrument transponeras:

  1. Instrumentet ingår i en stor familj av instrument som har likartad mekanik men skiljer sig åt i register, t.ex. flöjten eller klarinetten. Notskriften stämmer då alltid överens med en viss fingersättning på instrumentet. På så sätt kan en musiker hantera flera olika typer av t.ex. klarinetter utan att behöva ställa om mentalt inför varje byte.
  2. Instrumentet har ett register som ligger lite "mitt emellan" och i notskrift kräver många hjälpstreck och/eller klavbyten. Därför transponeras det en hel oktav upp eller ner för att det skall bli lättare att läsa.

För att göra det enkelt för sig kan man tänka sig att instrument i kategori 1) ovan är transponerande instrument och de i kategori 2) är "typ" transponerande instrument.

Gitarren i notskrift

I min gitarrcentrerade musikteori skulle transponerande instrument egentligen ha varit värdelöst vetande – om det inte vore för det faktum att gitarren är transponerande.

Gitarrmusik skrivs en oktav högre än den klingar. Detta beror på anledning 2) ovan: oktavförskjutningen gör det möjligt att passa in konsertgitarrens register på ett notsystem utan att det krävs för många hjälpstreck. Så här noteras gitarrens öppna strängar enligt den metoden:

Gitarrens öppna strängar i transposition

Jämför nu detta med om vi skulle skriva ut dem såsom de faktiskt klingar. Detta kräver basklav på grund av instrumentets förhållandevis låga register:

Gitarrens öppna strängar, som de klingar

Som du ser hamnar den öppna höga e-strängen på andra hjälpstrecket. De flesta konsertgitarrer har sedan 12 spelbara band (15–17 med lite god vilja), medan elgitarrer kan ha så många som 24 band eller fler. Detta skulle innebära separata klaver för komp och solo, eller vad som skulle se ut som ett andra notsystem enbart med hjälpstreck.

Bas

Elbas skrivs också en oktav högre än den klingar. Detta medför inte bara en viss symmetri med gitarren, utan råkar även sammanfalla med hur kontrabas traditionellt skrivs i klassiska partitur.

Att stämma ner

En gitarr som stäms om blir ett transponerande instrument enligt kategori 1) ovan. Musiken noteras fortfarande som om den är i standardstämning för att fingersättningarna och notskriften skall motsvara varandra. En gitarr som stäms ner med ett och ett halvt tonsteg klingar alltså en liten ters lägre än en gitarr i standardstämning, men en liten decima (oktav + liten ters) under de noterade tonhöjderna.

"Drop"-stämningar, där enbart en sträng stäms ner (vanligtvis låga e) noteras efter merparten av strängarna; gitarrens omfång utökas men den blir inte transponerande. Det är samma sak med sju- eller åttasträngade gitarrer. Tolvsträngade gitarrer noteras emellertid som sexsträngade eftersom strängarna slås an i par.