Hem > Artiklar > Fotografering > Exponering

Exponering

Exponering innebär att ta en bild. Man exponerar bildytan för infallande ljus, så att ett fotografi kan skapas. Men inom fotografering har även exponering en mer specifik och teknisk betydelse, nämligen hur mycket ljus som faller på bildytan. Enklare uttryckt betyder exponering hur ljus eller mörk den slutgiltiga bilden blir.

Korrekt exponering

Du har säkert hört begreppet korrekt exponering vid något tillfälle. Men vad innebär det egentligen? Ordet "korrekt" leder ju tankarna till någonting som kan tolkas som rätt eller fel, och därmed kommer vi osökt in på tycke och smak, och då inställer sig följdfrågan: vems tycke och smak – din, min, kamerans eller någon annans?

Kameran har givetvis sin egen uppfattning om vad som är en korrekt exponering. Men jag skulle säga att den slutgiltiga bedömningen är din. "Korrekt" exponering är när bilden är precis så mörk eller ljus som du ville ha den. Sedan kan jag självfallet tycka något annat, och ha mer eller mindre belägg för min åsikt. Och tvärtom, när det gäller en exponering som jag tycker är korrekt.

Felexponering

Om exponeringen inte blev korrekt säger man på fotospråk att bilden blivit felexponerad. Blev den för mörk säger man att den blivit underexponerad, blev den för ljus säger man i stället överexponerad.

Vi skall snart gå igenom hur och varför det kan bli fel, samt vad man kan göra åt det. Men först skall vi titta på vad det kan bli för konsekvenser av felexponering.

Om man missar exponeringen är det oftast ingen större fara på taket. Du har en LCD-skärm: titta på den nyss tagna bilden, och om den blev för ljus eller mörk, ta om bilden med rätt inställningar. Om man av en eller annan anledning hoppar över detta steg går det oftast att korrigera en viss felexponering i efterhand i ett bildredigeringsprogram utan några oacceptabelt drastiska konsekvenser. Men begrunda nu den utstuderat försiktiga formuleringen av det nyss sagda:

Låter nästan som en formulering en politiker skulle dra till med, inte sant? Det beror på att likt en politiker så vill jag inte lova för mycket och därmed ge läsaren falska förhoppningar. Exponeringen går att korrigera i efterhand så länge som det finns bildinformation kvar att arbeta med! Och det är lite av kruxet med en digitalsensor!

Låt oss därför titta på några exempelbilder, helt utan konstnärligt värde, men som illustrerar de koncept om felexponering som jag vill diskutera:

St. Paul's i dåligt ljus

Exponeringen är korrekt såtillvida att kameran lyckats bevara alla nyanser av grått i den genommulna himlen. Om vi går vidare till nästa bild, tagen några minuter senare:

St. Paul's rimligt överexponerad

Titta närmast kupolen. Bilden är aningen överexponerad, och därför har de ljusaste nyanserna av grått börjat slå över i vitt. Därmed har den fina graderingen försvunnit. Låt oss nu titta på ett tredje och ännu mer extremt exempel:

St. Paul's kraftigt överexponerad

Den kraftiga överexponeringen har gjort att till och med de mörkare tonerna på kupolen och fasaden har börjat slå över i vitt, och den ljusare himlen är givetvis också vit. Negativ film hade förmodligen kunnat komprimera graderingarna, men diafilm och en digitalsensor har inte den flexibiliteten: så fort som ett område i bilden blivit överexponerat blir det solitt vitt och den gradering som fanns i motivet har inte kunnat bevaras på bildytan i någon form. Det här fotografiet går inte att rädda ens i det mest sofistikerade bildbehandlingsprogrammet, den enda möjligheten är att justera exponeringen och ta om fotografiet.

Man skall heller inte stirra sig blind på det som är svart eller vitt. Kom ihåg att varje pixel utgörs av tre färger, eller kanaler: rött, grönt och blått. Vilken som helst av dessa kanaler kan bli under- eller överexponerad, och det är inte alltid helt uppenbart vid en snabb titt på LCD-skärmen. Först när samtliga färger blir överstyrda samtidigt går pixeln över i vitt. Maxar man t.ex. den gröna och röda kanalen tillsammans blir pixeln solitt gul:

Överexponerad maskros

Titta noga på de blad som är närmast kameran, underst i bild. De är solitt gula, utan graderingar. Den här bilden är alltså överexponerad.

Är under- eller överexponerade element något problem? Det avgörandet kan inte jag göra, jag måste hänvisa tillbaka till inledningen av artikeln och påståendet att det är du själv som avgör om bilden är korrekt exponerad eller inte. Däremot är det bra att känna till digitalbildens begränsningar, om inte annat så för att det faktiskt inte behövs särskilt mycket erfarenhet av felexponering för att man skall börja reta sig på den. Ingenting stuvar om så snabbt och totalt i bildgalleriet som när man börjar störa sig på utfrätta sjok i bilderna.

Få bukt med exponeringen

Det är förmodligen ingen vidare kvalificerad gissning att det mänskliga ögat är känsligare för över- än underexponering; våra ögon söker sig mot de ljusare områdena snarare än de mörkare. På samma sätt vågar jag mig på att generalisera att kameror har mer tendens att överexponera än att underexponera.

Därför är det ett vanligt förekommande tips inom digitalfoto att exponera för högdagrarna, det vill säga för de ljusaste partierna. Detta betyder att man lägger exponeringen så att inga eller så få pixlar som möjligt fräts ut – vare det gäller en, två eller alla tre färgkanaler.

Återigen kommer vi tillbaka till det grundläggande tipset inom digitalfoto: använd LCD-skärmen! Många digitalkameror har möjligheten att ställa in så att utfrätta högdagrar blinkar mellan svart och vitt. Här hänvisar jag till kamerans instruktionsbok, men vanligen använder man styrtangenterna på baksidan för att bläddra mellan olika informationsskärmar i bildvisningsläge. (Det är även här som man hittar bildens histogram, ett kanske ännu kraftfullare verktyg som kommer att bli föremål för en alldeles egen artikel framigenom.)

Regeln med att exponera för högdagrarna skall självfallet inte tillämpas in absurdum. Finns själva ljuskällan med i bilden har man kanske inte så mycket val annat än att låta den vara utfrätt, och likaså gäller exempelvis reflexer från blanka och/eller metalliska ytor. En viss utfrätning får i så fall vara att föredra framför den drastiska underexponering som det annars skulle bli frågan om. De här bilderna är tagna i exakt samma ljus, under samma minut (19:21) enligt kamerans klocka, men solen i den vänstra bilden gör att kameran bländar ner kraftigt:

Exponering med solen

Att konsekvent underexponera med flera steg är dessvärre inte heller en framkomlig väg. För många faller detta på sin egen orimlighet eftersom inte alla vill sitta och korrigera samtliga bilder i efterhand i ett bildbehandlingsprogram. Men det blir inte 100% optimalt på grund av hur digitaltekniken fungerar. Att underexponera en bild uttryckligen för att justera upp exponeringen i efterbearbetningen har samma nackdelar som att vrida upp signalstyrkan för att få en större ljuskänslighet (= högre ISO-tal). Man förstärker ljusstyrkan, men förstärker samtidigt nivån på något eventuellt brus som smugit sig in i bilden. Det bästa sättet att överkomma brus är att fylla pixlarna med fotoner, dvs. exponera så mycket som man vågar. Det vill säga: exponera för högdagrarna.