Ljusmätning

De flesta kameror som konstruerats sedan 70-talet, och alla digitalkameror, har någon form av inbyggd ljusmätare. Ljusmätaren indikerar den aktuella ljusnivån och hjälper därmed fotografen att göra de rätta exponeringsinställningarna. På en modern, automatiserad kamera kan man välja att låta kameran göra exponeringsinställningarna helt själv, men det går också att ta manuell kontroll om man så skulle önska det. På äldre kameror är detta oftast det enda alternativet.

På en kompaktkamera är ljusmätaren igång så länge som kameran är påslagen. På en systemkamera är den alltid igång. Men för att spara batterier går mätaren ofta ner i någon form av viloläge efter ett visst antal sekunder. Det är dock enkelt att väcka den: ett kort, lätt tryck på avtryckarknappen så är ljusmätaren igång och gör sin grej. Då kommer du märka att exponeringsinställningarna i systemkamerans optiska sökare ändrar sig beroende på vart du riktar kameran, eller att kompaktkamerans elektroniska sökare stöper om förhandsgranskningen av bilden.

Ljusmätaren sitter inbyggd i kamerahuset, och tittar precis som du själv genom sökaren. Den tar alltså inte höjd för vad som finns precis utanför bild, eller bakom fotografens axel: hela dess koncentration är fokuserad på det lilla utsnitt av verkligheten som den kan se genom objektivet.

Här kommer vi direkt till den centrala problemställningen med ljusmätaren. Den ser nämligen bara det ljus som reflekteras från motivet! Därför kommer motivets färgsättning och nyansering också in i sammanhanget. Kameran kan inte avgöra om det den ser är ett svart föremål som är solbelyst eller ett vitt föremål som är upplyst med ett stearinljus. Den arbetar utefter premissen att alla motiv är mellangrå och rekommenderar exponeringen därefter.

Vad innebär detta då i verkligheten? Jo, när kameran ser någonting som är svart så vet den inte att det är svart. Den tror att föremålet är grått, och försöker exponera så att föremålet blir grått. I det rakt motsatta fallet kommer kameran att försöka blända ner så att det vita motivet renderas som grått på bilden.

Det klassiska exemplet på ett motiv som missförstås av kameran är snö. Ljusmätaren inser inte att det vita är vitt, utan tror att det är grått men att det träffas av en massa ljus. Därför tenderar kameran att underexponera:

På samma sätt blir kameran lurad av mestadels mörka motiv. Den tror att motivet i genomsnitt är mellangrått, och kommer att ta i från knäna för att göra de mörka nyanserna ljusare, varvid överexponering blir den oundvikliga konsekvensen:

Det har varit en hel del prat om grått, svart och vitt här. Detta har sina klara och tydliga skäl. Under majoriteten av fotohistorien har ljusmätare faktiskt varit färgblinda! (Men, se nedan.)

Mätmetoder

Begreppet mätmetod betyder hur stor andel av bildytan som ljusmätaren läser av för att göra sin bedömning. Äldre kameror kanske bara har en endaste mätmetod tillgänglig, medan modernare kameror och digitalkameror kan ha två eller fler metoder att välja bland. Vi går nu igenom några vanliga metoder för att se vad som skiljer dem åt och vad man kan använda dem till.

Medelvärdesmätning

Den här typen av ljusmätare tittar på hela bildytan, och tar ett medelvärde av alla nyanser som den ser. Detta kan vara ett bra hjälpmedel, men det kommer förmodligen att kräva en hel del manuell kompensering.

Spotmätning

Spotmätning mäter endast ett minimalt utsnitt av bilden, antingen precis i mitten eller också kring den aktiva autofokussensorn. Detta är den mest precisa mätmetoden, och används för att i komplexa motiv ta ut precis den nyans som man vill skall avbildas med medeltoner utan risk för att kameran samtidigt skall feltolka alla andra nyanser i motivet. Spotmätning passar bäst tillsammans med manuell exponering, och under ljusförhållanden som förändras långsamt eller inte alls.

Centrumvägd mätning

Centrumvägd mätning innebär att hela bildytan mäts, men känsligheten koncentreras i en cirkel i mitten av bilden. Cirkelns exakta storlek kan vara inställningsbar, och kan indikeras med en etsad ring på fokuseringsskivan. Känsligheten kan variera mellan 60% och 90% för centrum av bilden (resten av bilden viktas lägre: mellan 10% och 40%) beroende på kameran, men kan också vara inställningsbar. Centrumvägd mätning lämpar sig i de fall då man har ett centrerat motiv och det är viktigare att motivet är korrekt exponerat än att bakgrunden blir det. Många äldre fotografer föredrar denna metod då det var den som var vanligast på äldre, mekaniska systemkameror.

Flerzonsmätning

Den mest avancerade mätmetoden, flerzonsmätning, delar in bildytan i fem eller fler (upp till närmare 100000!) segment som alla mäts var för sig utefter medelvärdesprincipen ovan. Många flerzonsmätare har till och med separata mätsegment för rött, blått och grönt och går därför ifrån den gamla traditionella grå standarden (även om det fortfarande handlar om medeltoner). Vid så kallad 3D-mätning tar även ljusmätaren höjd för fokuseringsavståndet när den bestämmer exponeringen.

Det är dock inte hela historien. Det riktigt fiffiga med flerzonsmätning är att den vanligtvis är kopplad till en databas med vanliga fotograferingssituationer. Den är alltså programmerad att reagera på ett visst sätt när scenen den ställs inför matchar något av exemplen i databasen. Här följer några exempel, helt inofficiella och rena rama gissningsleken:

Ett landskap under en blå himmel med moln.

Ett porträtt av en tjej.

En fågel fångad i flykten.

En selfie i badrumsspegeln.

Okej... kanske inte den sistnämnda!